Kjerstin Norén
författare   kritiker sångareo scenkonstnär
slutbetyg

Människans samhälleliga vara, red. (1973)

Till det läsbara i boken hör utgivarinnans inledning.
Staffan Bergsten i Uppsala Nya Tidning

 

Linjer i nordisk prosa, red. (1977)

Ett ambitiöst försök att sammafatta de senaste årens nordiska prosadiktning. Det är ju tyvärr sällan den traditionellt inriktade litteraturforskningen vågar ge sig in på så djärva men angelägna företag.
Conny Svensson i Arbetaren

Inciterande och provocerande läsning. Analysresultaten är animerande, upphetsande, befriande, appellerande och bitvis deprimerande.
Torben Broström i Information

 

Röda Bönor, LP (1977)

Lite kantig och ojämn. Men förbannat bestämd och frisk.
Magnus Gertten i Sydsvenska Dagbladet

En enorm spelglädje gör Röda Bönors debutplatta till något jag helhjärtat kan rekommendera till alla som vill höra bra svensk musik.
Gunnar Rehlin i Göteborgs-Tidningen

Plattan är fylld av glädje och värme.
Mia Gerdin i Dagens Nyheter

Skivan är inte bara ett bevis på musikalisk mognad utan också på en genomtänkt och politisk inriktning.
Gunnar Wesslén i Aftonbladet

Det fräckaste som hände i Sverige under 1977.
Årets bästa skivor i Aftonbladet

 

Vi är många, mer än hälften, red. (1978)

Generös mot läsaren. Genomarbetad, inspirerande och koncentrerad på väsentligheter.
Ingrid Elam i Sydsvenska Dagbladet
 
Den ställer krav på en aktiv läsning och den skulle, ifall den översattes till italienska, även kunna utgöra ett kritiskt bidrag till den italienska kvinnorörelsens utveckling.
Ingamaj Beck i Aftonbladet

Kalla fakta blir till liv och rörelse.
Agneta Klingspor i Arbetaren 

I själva sin uppbyggnad illustrerar den kvinnokampens fantasifullhet, teori varvas med praktik, essäer med dikter, intervjuer och bilduppslag. Ställer viktiga frågor kring vänstern och kvinnorörelsen.
Maria Bergom-Larsson i Dagens Nyheter

 

Jag dör av frihet, roman (1979)

Här finns intelligens och allvar och en stark vilja till självkritik och rättvisa.
Ruth Halldén i Dagens Nyheter

KjN framstår i sin essäroman som en äkta radikal: en som vågar erkänna komplikationerna.
Bernt Eklundh i Göteborgs-Posten
 
Jag dör av frihet är tyvärr ingen särskilt uppmuntrande romandebut.
Ulf Jönsson i Arbetarbladet

De fördomsfulla kan den dessutom ge mer än en tankeställare – inte minst den, att en s k kvinnoroman kan vara så utpräglat intellektuell och resonerande, så lite ”sensuell” och så mycket ”celebral”.
Sven-Erik Liedman i Sydsvenska Dagbladet

 

Sånger om Anne-Marie och andra häxor, LP (1979)

Ett mått på hur mycket den svenska kvinnorörelsens musik har utvecklats. En självklar värdighet i att vara kvinna.
Gunilla Tengvall  i Dagens Nyheter

Vad som är utmärkande för arrangemangen är att de är fria. Som om de är födda tillsammans med orden.
Birgitta Larsson i Musikens Makt

KjN vill ha en kvinnokultur som är ”karnevalesk, färgstark, känslig och djärv”. Och det stämmer bra in på mycket i den här skivan.
Jan Hökberg i Örebro Kuriren

Man kan spela sångerna om Anne-Marie och de andra häxorna många, många gånger utan att tröttna.
Stina Helmersson i Aftonbladet

Häxlik – och underbar!
Björn Holm i Expressen

 

Några här, några där, LP (1981)

En kombinerad poetisk och bildcollagemässig skärpa som KjN lyckats behålla i de svenska översättningarna.
Sivert Bramstedt i Dagens Nyheter

Att höra sådan sång är som att få en energiinjektion.
Ingrid Strömdahl i Svenska Dagbladet

 

Else Bauer, monolog, teater Narren (1981)

Det känns inte roligt att behöva skriva att KjN av detta utmärkta utgångsmaterial bara åstadkommit en tunn serie klichéer.
Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter

 

Kvinnosångboken, red. (1983)

Det har alltid funnits något piggt och provokativt hos KjN och när hon nu har sammanställt Kvinnosångboken så är det ingen snäll och mild liten sångbok man får i sin hand, utan en stor och tjock bok, full av de mest upproriska och uppriktiga sånger om kvinnor, huvudsaklingen (men inte enbart) skrivna av kvinnor.
Gunilla Boëthius i Aftonbladet

 

Anna-Klara Larssons lidande och glädje, roman (1990)

Het prosa lyfter banal story. Med ängelns röst.
Ole Hessler i Dagens Nyheter

Romanen har starka litterära kvaliteter, men filosofiskt närmar sig dess tolkning av tiden en självmordsroman.
Grethe Rostbøll i Jyllandsposten

Boken driver en till att tänka.
Ingegerd Aschan

Det förunderliga sker, att man trodde sig ha stirrat sig blind på en liten skiss och plötsligt ser ett färdigt mästerverk i bilden, som innehåller ett större antal porträtt.
Rune J Kähler i Kristelig Dagblad

Man kommer inte bort från, att det är en svart version av en känd historia KjN presenterar oss för. I Inger Christensen har hon funnit en förnäm översättare.
May Schack i Politiken

Förbryllande och fascinerande resa.
Anna Nordenstam i Göteborgs-Posten

Katastrof. Endast användbar på skrivarkurser såsom exempel på hur man för allt i världen inte bör skriva en roman.
Lennar Bromander i Arbetet

Din text har liksom fortsatt att verka – ja, värka i mig.
Marianne Hörnström

Det känns tredimensionellt.
Ann Jäderlund

 

Deflorering av Jungfrurna av Bärbel Hinteregger, sång (1993)

När sedan sångerskan och författaren KjN trädde in på scenen mellan skulpturerna, spelade hon ut i en text av prosaiskt måleri och med en sångdiktning som hade förmågan att trollbinda.
Lennart Wikström i Bohusläningen

 

Emigranten i Roj Fribergs scenografiska installation Tribunalen, recitation och sång (1994)

Ett möte mellan två konstverk som båda äger stark egenart, där det märkliga inträffar att de under recitationen tycks vara varandras förutsättning.
Gunnar D. Hansson

 

Sommarfågladalen av Inger Christensen, tolkning och recitation (1997)

Ett uttryck för en dynamisk resignation, som man inte skall dölja, men visa fram.
Wolfgang Plagge

 

Centrum för Metriska Studier/NordMetrik, recitation och textanalys (1993-)

Du går in under skinnet på texten utan att därför annektera den med din egen person.
Eva Lilja

 

Jag känner en skurk av Arne Tolgraven, red. (1998)

Bokens lyriska texter, som är oavslutade och obearbetade, beskrivs träffande av KjN. Hon kallar dem ”temperamentsutbrott, sinnesstämningar, iakttagelser, associationer, referenser till erfarenhet och litteratur. Tolgraven är en skarpögd iakttagare av utfrusna medmänniskor och sjaskiga miljöer.
Göran Källqvist   

 

Lyckodjuret av Ann-Charlotte Alverfors, regi, Teater Kurage (2001)

Tätt, snabbt och lyhört.
Cristian Saag i Göteborgs-Tidningen

Jag applåderar snopet och tänker
”en akt till… jag vill ha en akt till!”
Johan Franzon i Göteborgs-Posten
 
Regissören KjN har hittat ett vardagligt uttryck i repliken som skapar en spännande svävning mellan Alverfors ordlekande allvar och karaktärernas hemvist i ett snårigt förgånget.
Anders Thuresson i Bohusläningen

 

Vietnam i verkligheten, föredrag (2002)

Ett intressant, tankeväckande, livfullt och mycket personligt föredrag som stimulerade publiken till frågor och debatt.
Lars Lönnroth